Liten förändring i torsdagstemat

En ny musmatta är verkligen ingen stor förändring. Men med en look som matchar koppen fick arbetsplatsen i alla fall ett litet lyft. Musmattan köpte jag på Granit, den är grå och det fiffiga är att man kan lägga in olika bilder. Min tanke är att den ska bli prickig men idag fick ränderna matcha koppen.
Hade trott att jag skulle kunna ta premiärfikat i växthuset men vädret - som har varit så fint med sol och takdropp de sista dagarna - blev plötsligt grått. Och växthuset ser inte så inbjudande ut - där behövs en rejäl vårstädning.

Sixten hoppar upp och övervakar mitt skrivande - han kanske undrar om jag skriver nåt om honom - så då får jag väl göra det.
Han och Wilma är verkligen lustiga. Varje gång Sixten kommer in springer Wilma till klädkammaren och gömmer sig. Och det gäller att dörren är öppen så att hon kan gå in - annars står hon och gnäller. Det verkar som om hon tänker att garderoben är hennes och det sista av sitt gamla revir som det gäller att försvara. Och Sixten stryker omkring utanför men vågar inte gå in.
Barnbarnet säger att Wilma har en koja i klädkammaren. Kanske det - vem vet?

I gympasalen renoverar jag fönster

På övervåningen i skolan finns den gamla gympasalen och skolköket där vi numera har ett utställningskök. För att spara på elen används gympasalen mest på sommarhalvåret - utom om det är ett kök som ska handmålas innan leverans.

 

Här brukar jag hålla till när jag renoverar fönster - i mitt hus är det bara två kvar nu - YES! Och snart kan jag sätta igång - det blir fort varmt när solen ligger på.

Väggarna målades vita någon gång på 80- eller 90-talet? när skolan hyrdes ut till några konstnärer som använde gympasalen som ateljé. Jag tror till och med att man hade konstutställning här.

Ovanför takkupan var taket skadat eftersom det hade läckt in. Sönerna fick byta ut en massa här under som var murket och bland annat sätta dit en ny balk.

I skolköket finns som tur var den fina gamla vedspisen kvar. I de gamla handlingarna om skolbygget kan man läsa: "I köket uppsättes på murad kakelklädd fot en spis, Bolinders fabrikat n:r 18 med kopparcistern och varmskåp. Framför spis och kaminer lägges planer av hyvlad kalksten."

Att stenarna framför spisarna kallades för eldstadsplaner var en nyhet för mig. För övrigt fanns det inte kvar något av den ursprungliga inredningen i köket. I handlingarna kan man läsa att där fanns en bänk som var zinkbeslagen till en del samt skåp, hyllor och ett skafferi - synd att de var borta.

 

Men skolan då?

- den får jag inte glömma bort

När jag tittar bakåt i min blogg upptäcker jag att jag inte har skrivit nåt om skolan. Den har en lite speciell historia genom att den byggdes på mark som skänktes av de två stora gårdarna här intill. Hela området ser till stor del ut som när skolan byggdes - mycket beroende på att militären äger angränsande område och det därför inte har byggts så mycket runt omkring.

Olika omständigheter har också gjort att skolan inte hade byggts om eller renoverats under åren och när vi kom hit för sex år sedan såg den nästan ut som när den byggdes 1923. Trots att man i princip inte har målat om på alla dessa år är allt förvånansvärt väl bevarat.

Färg som står sig - tillverkade och målade för 90 år sedan

Lite ironiskt kan man konstatera att skolbyggnadens föluröda fasad - som man inte gjort något åt - var i bättre skick än lärarinnebostadens som målats om med någon gul färg av obestämd typ någon gång på 50- eller 60- talet (det var i alla fall så länge sedan att inga grannar kan komma ihåg byggnaden annat än som gul).

Fasaden var i själva verket i så dåligt skick att vi var tvungna att byta den helt - sprickor och gammal skrovlig färg som var omöjlig att skrapa bort - gjorde att vi rev fasaden, satte dit ny och målade med gul linoljefärg.

Varför inte rött?

Att vi inte målade det falurött som var den ursprungliga färgen berodde på att huset varit gult så länge att det skulle ha uppfattats som att vi bytt färg. 

 

Synd att det fina röda staketet inte fanns kvar när vi kom hit! Ja då blev det mycket linoljefärg igen. Och skolan hann jag inte berätta så mycket om - men då har jag ju en anledning att återkomma. Bland annat ska jag berätta om det stora lyftet av hjärtväggen i skolan.

 

Att ingå i den grå massan.....

... att vara en tant bland andra med våra stavar

För nån vecka sedan såg jag en intervju på TV med en 73-årig kvinnlig ståuppare. Hon hade debuterat när hon var 70!! Och hon hade tränat genom att uppträda för sina barnbarn och drivkraften var att sätta fokus på de uppmärksammade vårdskandalerna inom äldrevården. Hur modigt är inte det  att ställa sig upp i en stimmig krogmiljö och prata om det ämnet?? När hon intervjuades om hur det var att gå i pension sa hon att det värsta var att man ingår i en grå massa - att  man i och med 65-årsdagen inte är en individ längre.

När jag startade min blogg i höstas tittade jag runt lite på vad folk i min ålder har för bloggar. För det första fanns det - inte förvånande - väldigt få bloggar och för det andra så kallade man sina bloggar för pensionärs-blogg eller senior blogg. Men hur kul låter det med Birgittas pensionärsblogg??  Och dessutom säger det inget om bloggen annat än åldern på den som skriver. Carl Bildt eller Marcus Birro kallar inte sina bloggar för medelåldersbloggar.

Jag hade allvarliga planer på att kalla min blogg för BlondinBirgittas blogg och skriva för att peppa kvinnliga pensionärer att starta företag - som BlondinBella gör med unga tjejer. Förutsättningarna kan inte vara bättre än när man har en - om än mager - stadig slant som kommer in varje månad som grundtrygghet. Men att skriva om inredning och renovering kändes mer lockande - det gäller ju att känna efter vad man är intresserad av.

Och det är ett idealiskt intresse att ha när man går i pension - tänk att plötsligt ha massor med tid för att fixa med hus och trädgård. I media verkar det som om alla pensionärer spelar golf eller reser - men jag tror att vi är många som hellre sätter på oss snickarbyxor och trädgårdshandskar!

Ja så gick mina tankar idag på temat förändring.

Ha en bra torsdag och håll ut - jag tror att våren är på gång!

Jag går och går .....

... det mår jag bra av

 

Jag kan liksom inte få nog av att vara ute i naturen och Wilmas och mina promenader blir längre och längre. Idag är vädret milt, det är tyst och stilla och fåglarna kvittrar försiktigt. 

Och här finns gott om strövområden - bor man granne med stora militära områden finns det också gott om orörd natur, till skillnad mot andra delar av Värmdö där det byggs för fullt. 

Inte så farligt i de stora strövområdet längre - men fullt av stigar och vandringsleder

 

Jag har också insett att man inte klarar av allt själv även om man gärna vill tro det - och kommer att gå i samtalsterapi ett tag framöver. Vid första besöket får jag med mig en folder som heter "Vägar genom sorg" - som beskriver vilka uttryck som sorgen kan ta sig och hur den förändras med tiden.  

Men egentligen tror jag mer på skrivandet för min del - det är dels här i bloggen men också på annat sätt med sånt som kan kännas för svårt att dela med andra.

Och mellan varven - när orken helt tar slut - får man ta till soffan och en varm filt - och inse att vägen ut ur sorg och saknad sker med små små steg i taget och att det gäller att hitta sin egen väg. 

Ha en bra torsdag!





Förändring att se fram emot....

....våren - men den känns långt borta

 I helgen var det skare och lätt att gå överallt. Jag passade på att ta en runda i trädgården för att se vad vintern med snöstormar och tung blötsnö ställt till med. Solen sken men lyckades inte tina upp isen på växthuset.

Har inte undersökt mitt fina gamla körsbärsträd som jag skrivit om tidigare ordentligt. Undrar om det kommer att skjuta nya skott när det sågas ner? Och undrar när det är bästa tiden att ta till sågen?

Men idag snöar det igen och vårkänslan är på noll. Får ta fram mappen med gamla trädgårdstidningar från februari/mars - där är det ständig vår.

Ha en bra torsdag!

Äta sova leva....

... mitt i sorgen kan viljan att leva vara stark 

 

Det är som om alla känslor får en annan skärpa - både glädje och sorg blir skarpare, tydligare och mer avskalade.

Nu när begravningen är över och alla har fått ta farväl är sorgen bara min. Jag kan slappna av och ta den till mig, göra den till en del av min vardag. När jag säger viljan att leva så tänker jag inte på att göra en äventyrlig resa eller åka vasloppet. Det är att snart kunna sitta vid söderväggen den första soliga vårdagen eller att tillsammans med barnbarnet titta upp mot fullmånen på den mörka kvällshimlen och glädjas åt att han har lärt sig säga både rund och boll.

Det är här i mitt hus och min trädgård jag kan minnas bäst. Det är här jag kommer att plocka gullvivor och pärlhyacinter som vi alltid haft på bordet på hans födelsedag i maj. Och det är här jag måste samla kraft för att kunna förstå att min son inte ville leva längre.